Gestaltning

Show, don´t tell – gestaltning levandegör dina karaktärer och miljöerna i din berättelse.

Ett bra sätt att få läsaren att verkligen kliva in i din berättelse och leva sig in i den är genom gestaltning – alltså att du visar vad dina karaktärer gör.

Genom att gestalta i stället för att berätta låter du din läsare själv tolka in vad som händer och vad dina karaktärer känner och tänker.

Det är nämligen skillnad mellan att berättande och gestaltning. Effekten och därmed också läsupplevelsen blir en helt annan om man gestaltar.

Levandegör miljön med hjälp av gestaltning

När man gestaltar kan man samtidigt också ta med mera av miljön för att levandegöra hur det ser ut där karaktärerna vistas. Låt oss titta på några exempel:

”Alma gick fram till bordet och luktade på de blå blommorna. Hon tyckte inte att de luktade särskilt gott.”

Här berättar man vad Alma gör och vad hon tycker. Om man i stället skulle skriva:

”Alma gick fram till köksbordet och körde ner näsan bland de blå blommorna men knep snabbt ihop näsborrarna, drog huvudet åt sidan och fnös”.

I exemplet ovan har man gestaltat vad Alma gör och följaktligen ger man läsaren därmed en chans att själv tolka in vad hon tycker om doften.

Ytterligare ett exempel på berättande kontra gestaltning:

”Alma blängde irriterat på köksgolvet. Det var fullt med leriga fotavtryck. Det skulle ta henne hela kvällen att få rent.”

Här berättar vi hur det ser ut där Alma är men vi får inga bredare sinnesintryck. Samma avsnitt med mera gestaltning skulle exempelvis kunna se ut så här:

”Doften av våt lera och jord fick Alma att stanna till. Fotspåren gick i en halvcirkel fram över brädgolvet förbi vedlåren och fram till diskbänken och mötte henne igen där hon stod i dörren till köket. Hon blundade hårt och slog handflatan i dörrposten.”

Här får läsaren chansen att själv skapa sig en bild både av det rum Alma står i och att tolka hennes känslor. Likaså får vi en uppfattning om vilken tidsepok och boendestandard det handlar om.

Dessutom behövs inte någon inledande beskrivning av hur rummet ser ut, utan det framkommer liksom i förbigående och smälter på ett naturligt sätt in i handlingen.

Gestaltning av tidsandan

För att få fatt i tidsandan kan man ställa sig frågor som: I vilken tid utspelar sig berättelsen? Vad var det som var modernt på den tiden? Vilken är den sociala kontexten? 

Ett sätt att gestalta är att använda fysiska tidsmarkörer, till exempel genom att lyfta fram karaktärernas kläder och skor, tidstypiska föremål som fordon, verktyg, husgeråd, maträtter och ingredienser. Exempel:

Hon satte fram fatet med Radiokaka på bordet.

Här får maträtten gestalta vilken tidsperiod (femtiotalet)det handlar om. Lite närmare nutid kanske gestaltningen av en liknande situation skulle låta så här:

Hon satte fram fatet med cup cakes på bordet.

Ett annat sätt är att låta karaktärerna använda tidens medier och yrken. Det behöver inte vara långa beskrivningar. Det kan räcka med någon mening eller ett enstaka ord som ger din läsare rätt association. Exempel:

Han petade ner en skiva i sin Walkman, stod ett tag framför hallspegeln och rufsade till håret lite extra. Sen släntrade han ut genom dörren.

Här gestaltar vi med den lilla cd-spelaren vilken tidsperiod det handlar om och hur personen lägger sig vinn om sitt utseende. Med ordet ”släntrade” visar vi också hur lugnt personen rör sig. Om vi i stället skriver:

Han ryckte till sig en skiva från hallbordet, pressade ner den i sin Walkman och rusade nerför trapporna och bort till busshållplatsen.

Då har vi visat/gestaltat något helt annat. Samma tidsperiod men nu någon som är både stressad och lite vårdslös. 

Låt det gärna vara kortfattat, som i förbigående, men ändå detaljrikt och specifikt, till exempel genom att låta karaktärerna använda det som är tidstypiskt i sina vardagshandlingar.

Familjen i ett medelklasshem på 1970-talet äter kanske ”Flygande Jakob” till middag en lördagskväll. Senare, framför tv:n i soffan växlar de kanske över till den ”nya” kanalen, TV2. Fler kanaler fanns inte att välja mellan på den tiden.

På en slottsmiddag på 1600-talet kunde många av rätterna vara lagade av kräftor, en av den tidens mest använda råvaror. I en nutida berättelse är kräftor en mera säsongsbetonad rätt.

Vokabulär och gester

Även sätten att uttrycka sig spelar roll för hur läsaren ska uppfatta din text. Även här kommer gestaltning till användning för att spegla den tid karaktärerna lever i.

Att en adelsdam i en historisk roman, som utspelar sig på 1600-talet, gör citattecken i luften kring ett ord i en dialog blir inte särskilt trovärdigt för en nutida läsare. (Japp, det är ett autentiskt exempel som jag hittat i en känd författares bok.)

En dåtida karaktär använder inte pronomenet ”hen”, vilket en nutida mycket väl kan göra.

I en roman från fyrtiotalet kan det skapa ett onödigt stort avstånd till karaktärerna om man skriver dialogerna exakt så som man pratade på den tiden, det kan lätt bli som att ”läsa en pilsnerfilm”.

Visst kan man låta karaktärerna använda tilltal som ”fröken” eller ”direktören” eller enstaka ålderdomliga uttryck som ”kära hjärtanes” då och då i en sådan text. Men för mycket kan göra texten tung och svår för en nutida läsare att ta till sig. Lagom är, som oftast, bäst.

Det är förstås också viktigt att tydliggöra värderingar, normer och åsikter som hör samman med tiden och det samhälle där dina karaktärer befinner sig.

Att göra lite research är en bra idé för att hitta lämpliga tidsmarkörer så att gestaltningen blir trovärdig.

Gestalta genom dialog

På samma sätt kan man gestalta även i dialoger eller i en karaktärs inre monolog med sig själv.

När Erik kommer in och Alma står på knä på golvet och skurar bort Eriks fotspår kanske det låter så här:

”Och här ligger du och gnor när mor och far kommer när som helst.”

”Du vet ju hur noga mor din är med allting. Om du kunde tänka på det någon gång. Det är alltid jag som ska hålla ordning. Du är en riktig slarver.”

”Vad menar du? Jag är klar med alla gårdsgöromålen. Jag kan väl inte ta hand om inomhusgörat också, det fattar du väl?”

Här får vi en uppfattning om hur makarna ser på varandra och hur de agerar genom dialogen.

Låt alltså läsaren få lära känna dina karaktärer genom deras tankar, repliker, vad de gör och hur de beter sig på samma sätt som man lär känna människor i verkliga livet.

Men, ska man gestalta allting?

Nej, det behöver man förstås inte göra. Att gestalta allt kan givetvis bli för mycket vilket leder till att texten blir alltför detaljerad och tungläst.

En väl avvägd blandning mellan gestaltning och berättande där man till exempel gestaltar det mest viktiga och dramatiska i texten och berättar andra partier kan vara en medelväg att gå.

För att summera: Lagom är alltså bäst. Genom att gestalta delar av din berättelse ökar chansen att du behåller läsarens intresse ända till sista sidan.

Janice Hardy är en författare som skrivit mycket utförligt och begripligt om gestaltning i en bok som heter ”Understanding Show, Don’t Tell”. Den finns att lada ner som gratis pdf här – >

Varmt lycka till med gestaltning och välkommen att kontakta mig om du behöver stöd på vägen fram till dörren hos ditt drömförlag!