Responsgrupp
I en responsgrupp med kvalificerade testläsare, lektörsledd responsgivning och utförligt lektörsutlåtande får du feedback, nya kunskaper och verktyg för att lyfta ditt manus
Responsgrupp – kursen som lyfter både dig och din text
I den här kursen arbetar du strukturerat och djupgående med ditt eget och andras manus.
Tillsammans med andra kursdeltagare och mig som lektör analyserar och diskuterar vi hur era berättelser kan utvecklas och förbättras.
Kursbeskrivning responsgrupp:
1. Genom respons från kvalificerade testläsare får du en tydlig bild av hur din berättelse fungerar för den genre du valt och för din tänkta målgrupp.
I responsgruppen arbetar vi med strukturerad responsgivning efter gemensamma riktlinjer och tydliga frågeställningar för att ge dig en så bred bild som möjligt av hur din text uppfattas ur ett läsarperspektiv.
I ett gemensamt forum diskuterar vi varje deltagares manus ingående utifrån övriga deltagares respons.
2. Med handledd responsgivning ökar din förmåga att se kritiskt på egna och andras texter
Här får du redskap och checklista för hur du ska ta dig an ett manus när du ger respons.
Att kunna ge respons på ett strukturerat sätt tränar ditt analytiska tänkande vilket leder till att du övar upp förmågan att se analytiskt på ditt eget författarskap och dina egna texter.
3. Ett lektörsutlåtande ger dig ett helhetsgrepp för fortsatt utveckling av ditt manus
I lektörsutlåtandet identifierar jag styrkor och svagheter i ditt manus på en övergripande nivå och ger dig konstruktiv kritik.
Kommentarer direkt i manuset ger dig tydliga exempel på vad i manuset som fungerar och vad som kan förbättras. Det ger dig konkret vägledning för hur du kan vässa manuset.
En pedagogisk handlingsplan med tydliga prioriteringar ger dig stöd för fortsatt arbete när du bearbetar och redigerar manuset.
Responsgrupperna fungerar så här:
- Som deltagare behöver du ha ett färdigt råmanus på ca 50 – 80.000 ord.
- Det blir 3 träffar som sker digitalt.
- Datum och tider: Sön 19/9, Sön 17/10, Sön 14/11 kl 13.00 – 15.00 vid samtliga träffar.
- Mellan träffarna läser du och ger respons på andra gruppmedlemmars manus.
- Som deltagare förbinder du dig att läsa några av de andra gruppmedlemmarnas manus i sin helhet och att komma med genomtänkt och konstruktiv kritik utifrån frågeställningar som ni får av mig.
- Var och en får ett personligt lektörsutlåtande från mig med manuskommentarer och förslag till handlingsplan inför fortsatt bearbetning av texten.
Vid träffarna diskuterar vi ett manus i taget utifrån deltagarnas respons och utifrån mina lektörsutlåtanden.
Alla kan därmed lära både av varandras manus, varandras respons och av lektörsutlåtandena.
Kursstart: 19:e september 2021. Följande ingår:
- Digitala gruppmöten, 3 st
- handledning i responsgivning med tillhörande checklista
- strukturerad respons på ditt manus från övriga gruppmedlemmar
- personligt lektörsutlåtande från mig med manuskommentarer och förslag till handlingsplan för just din text
Priset för kursen är 7.400 kr. Moms tillkommer. Delbetalning är möjlig.
(ordinarie pris för lektörsutlåtande med manuskommentarer för ett manus på 80.000 ord är 9.500 kr + moms)
Anmälan är öppen till och med den 12:e september.
Välkommen att anmäla dig till en responsgrupp där vi går på djupet med din text!
Antalet platser är begränsat. Försäkra dig om en plats redan idag!
Ja, jag anmäler mig till kursen.
Skrivtips
Skrivtips om stort och smått för dig som skriver skönlitterära manus
Här kan du ladda ner en 30-sidig pdf med skrivtips. I den kan du läsa bland annat om:
- Välj rätt berättarperspektiv
- Skapa romankaraktärer som stannar i läsarens minne
- Skriv trovärdiga dialoger
- Gestalta dina karaktärer
- Fånga dina läsare – och håll dem kvar
- Dramaturgi och karaktärsutveckling
- Cliff hangers
Via länken här nedan kan du prenumerera på mitt nyhetsbrev och samtidigt hämta din pdf med skrivtips:
Innehåll
Bygg din historiska berättelse
Enkla skrivtips för nya infallsvinklar
Promenera – ge hjärnan utrymme
Byt – skrivtips för den modige
Skapa dina unika romankaraktärer
Studera människor i din omgivning
Karaktärernas mål och drivkrafter
Låt karaktärerna växa och utvecklas
Informera men inte överförklara
Låt dialogen bredda dina karaktärer
Gestalta – ge liv åt dina karaktärer
Levandegör miljön genom gestaltning
Håller du ordning på perspektiven?
Frågorna som hjälper dig veva igång maskineriet
Skapa nyfikenhet redan från första meningen
Att skriva historiskt
Bygg din historiska berättelse omsorgsfullt
När du skriver din historiska berättelse är det viktigt att miljön och människorna stämmer med den tidsepok din roman utspelar sig i. På så sätt kan du ge texten rätt tidsfärg.
Med andra ord behöver du troligen göra en del research.
Det är inte bara större detaljer som sociala strukturer och konventioner som du behöver ha koll på.
Det kan vara lika viktigt med sådant som till exempel hur uppvärmning av bostäder gjordes, hur maten producerades, levererades och serverades eller hur man klädde sig eller höll sig själv och sitt hem rent.
Runt förra sekelskiftet var det till exempel inte lämpligt att en kvinna gick i knälånga kjolar och visade vrister och vader.
På sextiotalet, å andra sidan, var det i stället vanligt att kjolen slutade ganska högt upp på låret.
Sjukdomar kallades inte alltid samma saker förr som de gör idag. Förr sa man till exempel ”fallandesjuka” om det som idag benämns epilepsi.
Det finns många sådana här fallgropar i skrivande i allmänhet, men framför allt om du skriver historiskt.
Om detaljerna i din roman inte stämmer med vad läsaren förväntar sig blir berättelsen inte trovärdig. Som en konsekvens av det riskerar du att tappa läsare.
Hitta inspirationskällor till dina karaktärer
Att få sina karaktärer att bli så unika att de stannar i läsarens minne långt efter det att boken är slut är en utmaning. Inspiration till dina karaktärer i din historiska roman kan du finna på många olika håll.
En bok som jag haft mycket nöje av är ”Den nya kvinnostaden – pionjärer och bortglömda kvinnor under tvåtusen år” av Nina Burton.
Här kan man läsa om banbrytande kvinnor inom en mängd olika områden: astronomi, biokemi, konst, litteratur, fysik, musik, design, filosofi, kemi, krigskonst, medicin med mera.
Det är fascinerande läsning om kvinnor som verkat som upptäcktsresande, skulptörer, författare, sjörövare, frihetskämpar, rånare, dramatiker och mycket annat under årtusendena, men som glömts bort eller överskuggats av män som fått större berömmelse och plats i historieböckerna.
Böcker och tidskrifter
Böcker och tidskrifter av liknande slag, med berättelser om människor från olika tidsepoker och olika sammanhang, finns det gott om.
Kanske kan sådan litteratur ge dig inspiration till en karaktär i din egen roman? Men det behöver inte nödvändigtvis betyda att du porträtterar en viss historisk person rakt av.
Till exempel kan det räcka med att du lånar någon enskild egenskap. Välj en klädstil, ett yrke eller någon annan detalj. Sedan formar du dina egna karaktärer ytterligare efter eget huvud.
Kvinnor är ibland mindre synliga historiskt. Det har förbättrats under senare år. En intressant tidskrift på temat kvinnohistoria, och som därför kan vara av intresse, är ”Historiskan”.
Det är en genusmedveten historietidskrift som har som mission att lyfta fram historiens många fascinerande kvinnor och kvinnoöden.
Släktband
Ett spännande skrivtips jag gärna delar med mig av är detta: I radions P1 hittar du programmet ”Släktband”.
Där kan man botanisera och hitta många fascinerande personer och deras livsöden.
Eftersom det ofta handlar om mindre kända människor får man också intressanta fakta om tiden de verkat i och deras vardag på köpet när man lyssnar.
Bibliotek
Biblioteken med alla hjälpsamma och kunniga bibliotekarier är naturligtvis ett osvikligt skrivtips när det gäller att vaska fram litteratur om intressanta historiska personer – både kända och okända.
Berätta för en bibliotekarie vilken tidsepok din historia utspelar sig i och du kommer garanterat att gå hem med famnen full av spännande litteratur.
Dessutom kanske du får med dig en lista på länkar för fortsatt letande på internet.
Arkiv och faktabanker
Hembygdsarkiv, muséer, kyrkoböcker och diverse ideella föreningar, är också ställen där du kan komma åt den information du behöver. Dessutom lättare än någonsin idag när det mesta finns tillgängligt över internet.
Namngivning av dina karaktärer
När du bestämmer vilka namn dina karaktärer ska få är det viktigt att namnen är kulturellt trovärdiga. Dessutom behöver de stämma med den tidsepok där din berättelse utspelar sig.
Genom att till exempel googla på ”svenska namn på 1920-talet” hittar du en mängd sidor där du kan botanisera för att hitta vilka namn som var populära under 1920-talet.
På så sätt kan du hitta bra namn på de karaktärer som ingår i din roman om de var födda under just den tidsperioden.
Vill du ha fler namn att välja på så finns mera utförlig statistik hos SCB, Statistiska Centralbyrån. De har en web-sida där du kan se vilka namn som var vanligast för kvinnor respektive män under olika år mellan 1922 och fram till nu.
När du går in på den sidan kan du välja indelning (”förnamn kvinnor, topp 100” eller ”förnamn män, topp 100”). Sen kan du välja ”markera alla” för att få med alla 100 namnen eller skriva in ett speciellt namn att söka på.
Därefter väljer du ett (eller flera) årtal, alternativt ”markera alla” så får du upp en lista där de 100 vanligaste namnen för nu levande personer listas, utifrån deras födelseår. Länken till sidan hittar du här nedan:
Namnskick
Om dina karaktärer kommer från ett annat land, eller en annan kultur, behöver du leta fram ett passande namn från just den kulturen.
Det är viktigt för trovärdigheten i din berättelse, framför allt om du själv inte är så bekant med kulturen i fråga.
Om det är en person som har arabiskt ursprung kan du hitta lämpliga namn genom att googla på ”arabiska namn”. Lämpliga namn på en japansk karaktär får du fram genom att söka på ”japanska namn” och så vidare.
Tänk också på att namnskicket är olika i olika länder. I vissa länder har man dubbla efternamn. Spanjorer, till exempel, har namn efter både modern och fadern, men japaner, till skillnad från oss, sätter efternamnet först.
I Sverige används ofta släktnamn. Islänningar, däremot, använder inte släktnamn. De bildar efternamn av faderns eller moderns förnamn, till exempel Gunnlaugsson eller Finnbogadóttir.
Fler exempel kan du hitta genom att googla på ”namnskick”.
Författargrupper på Facebook
Ett annat bra ställe där man kan hitta användbara skrivtips är de många författargrupper som finns på Facebook. Här kan du också söka information genom att slänga ut en fråga i någon lämplig grupp.
Det finns många människor som har specialkunskaper inom olika områden och som kanske också kan tipsa dig om relevant litteratur eller sidor på nätet.
Sök på ”författargrupper” så hittar du flera att välja bland som du kan gå med i.
Har du ett romanmanus och vill ha hjälp att vässa det? Jag hjälper dig gärna med en lektörsläsning. Läs mer på sidan om skönlitterärt manus. Snabbhopp dit via knappen nedan.
Få fart på skrivandet
Enkla skrivtips som ger dig nya infallsvinklar
Ibland är det stört omöjligt att skriva. Man börjar, men det blir inte bra, man kör fast och det kommer ingenting överhuvudtaget.
Här kommer några skrivtips för att få fart på skrivandet. Se det som förslag att prova, för att se vad som fungerar just för dig.
Promenera och låt hjärnan få utrymme
När man rör på sig under tiden som man funderar över sina karaktärer och vad de skulle kunna göra inom ramen för berättelsen kan det vara lättare att komma framåt med texten.
För det första gör rörelse att du syresätter hjärnan och det är bra för kreativiteten. För det andra byter du miljö och kommer bort från datortangenterna och kan därmed ta in nya intryck.
Ta en långpromenad, fundera på dina karaktärer och storyn. Ha bara den i tankarna, låt bli att ha mobilsladden i örat, fokusera på din story.
Välj en annan väg än den du brukar gå. Till exempel kan göra något så simpelt som att svänga till höger där du i vanliga fall svänger vänster. Det kan leda till nya synupplevelser som ger nya berättaruppslag.
Anteckna – eller inte?
När du kommer på något: ta fram ditt lilla medhavda anteckningsblock som du har i fickan och skriv ner din idé.
Eller spela in på mobilen – men lägg tillbaka mobilen i fickan direkt igen och fortsätt promenera och fundera vidare.
Ett alternativ är att inte anteckna eller spela in det du kommer på överhuvudtaget. I stället kan du resonera som så att bara om du kommer ihåg det där briljanta när du kommer hem, då är det värt att jobba vidare med.
Har du å andra sidan glömt det när du kommer hem, då var det kanske hur som helst ingen lysande idé.
Samla på dialoger och citat
Snappa upp intressanta dialoger du hör medan du sitter på café, på bussen, på tunnelbanan, eller tittar på tv. Speciellt barn kommer ofta med fantastiska slutsatser eller logiska resonemang.
Skriv ner dem, vilket på sikt kan bli till en behändig uppslagsbok att inspireras av när du får idétorka.
Det finns en del roliga sajter på nätet där folk lägger upp de mest skiftande, ofta dråpliga, meningsutbyten de hört. Googla t ex på ”roliga citat”, eller gå in på
Där hittar du flera hundra korta dialoger som folk har hört lite varstans. Kanske kan de ge dig tips på varianter.
Tre skrivtips för att fördjupa dina karaktärer
Intervjua dina karaktärer
Grilla dina karaktärer med tuffa frågor samtidigt som du föreställer dig att de är fullt verkliga personer.
Ställ dem inför etiska dilemman och kräv svar av dem. Ifrågasätt deras svar, ställ motfrågor, vänd på deras argument. Kanske får du i något av svaren idéer till hur du kan gå vidare med berättelsen.
Låt dina karaktärer byta åsikter eller egenskaper med varandra
Vad händer exempelvis om den vanligtvis så snälla karaktären fäller en elak kommentar? Eller om den elaka skulle göra en medmänniska något gott?
Det behöver inte nödvändigtvis komma med i berättelsens handling, men kan kanske ge dig nya infallsvinklar när du betraktar din historia och dina karaktärer.
Bygg ut dina karaktärer
Apropå egenskaper: Låt dina karaktärer ha flera dimensioner. En elak person kan väl någon gång vara riktigt snäll, på samma sätt som en snäll människa ibland kan vara elak?
Någon som är elak mot alla sina släktingar, kan vara snäll och omtänksam mot den åldrande kvinnan och hennes katt i lägenheten bredvid.
Det viktiga är att du gör dina karaktärer mångfacetterade, vilket leder till att de blir mer trovärdiga och intressanta för läsaren.
Byt – två skrivtips för den modige
Byt perspektiv
Ta en valfri scen ur din berättelse där minst två personer – A och B – ingår. Vi antar att du skrivit den ur persons A:s perspektiv.
Sedan skriver du om scenen, men nu från B:s perspektiv. Vad händer? Vad ser/hör/uppfattar/tänker B som inte framgick när du skrev scenen ur A:s perspektiv?
Som ett resultat av perspektivbytet kanske du ser nya vägar för berättelsen när du själv uppfattar scenen så som B skulle ha uppfattat den?
Byt text med en författarkollega
Ge dina sista sidor i texten till en författarkollega. Be hen skriva en scen som tar vid där din text slutar, eller en scen som skulle kunna komma före den. På samma sätt bearbetar du självklart en av din kollegas texter.
När du får tillbaka din egen text med den tillagda scenen har du fått en ny syn på hur berättelsen skulle kunna utveckla sig.
Skapa dina unika romankaraktärer
När du bygger dina karaktärer är du som författare fri att sätta ihop dem precis hur du vill.
Plocka en egenskap här, en kläddetalj där. Nutida såväl som historiska personer kan vara bra inspirationskällor. Liksom bilder.
Jag hittade en akvarell häromdagen i mina gömmor. En bild som jag gjorde för några år sen, men nästan glömt bort. Ett gammalt färgtryck, där jag fyllt i vissa fält allteftersom jag tyckte mig se figurer där i virrvarret av former och nyanser.
Bland alla färgklickar finns en dam gående i högerkanten av bilden. Ser du henne?
Hon gav mig uppslag till ett karaktärsdrag som gjorde en av mina romangestalter komplett. Så enkelt – och så slumpartat – kan det vara ibland.
Gå på museum
Varför inte gå på museum? Där finns till exempel många porträtt och stämningsfulla tavlor att inspireras av till dina romankaraktärer.
När du tröttnat på oljor, akvareller och gamla fotografier, vänd ryggen mot dem så att du betraktar de andra museibesökarna i stället.
Kanske hittar du förlagan till den busiga unge du behöver i din berättelse?
För när du sitter där kommer en femåring ivrigt skuttande fram till montern med stenåldersgraven du sitter bredvid och hojtar ”Kolla, mamma, vad häftigt!”
Mamman hastar efter, hyssjar och plockar upp kepsen som ungen tappat, samtidigt som hon räcker den gnyende babyn i vagnen nappen så att åtminstone ett av barnen tystnar.
Under tiden kommer en äldre dam där borta, på väg mot galleriet längre bort. Kan hon ge dig något uppslag?
Hon i svarta högklackade pumps, grå trenchcoat, med guld och glitter i öronen och runt halsen. Hon som med hopknupen mun och höjt ögonbryn skrider förbi den ursäktande mamman, in i nästa utställningsrum?
Stilla sjunker damen ner på bänken framför museets stolthet bland landskapsbilderna.
Du noterar kanske att hon inte märker den lilla pöl som bildas nedanför paraplyet som hon lutat mot bänkens ryggstöd.
Här går du igång och föreställer dig genast att hon och den nyss bortgångne maken älskade den där tavlan. Att det var här de träffades den gången för många år sen.
Du tänker att de aldrig fick några barn och att hennes syskonbarn är precis lika irriterande som den där ivriga ungen som nu gapar att han bara ÄLSKAR skelett.
Studera människor i din omgivning
På samma sätt som man kan hittar inspiration i bilder, kan man fundera på människor man ser omkring sig.
Du hittar alla upptänkliga karaktärer på bussen, i väntrummet hos tandläkaren, i affärsköerna, på film och i tv-sofforna.
Eller – varför inte i den egna bekantskapskretsen eller i böcker du läst?
Egenskaper och motpoler
Dina läsare behöver känna sympati eller empati för dina karaktärer, bli nyfikna på dem eller grubbla över deras motiv.
Romankaraktärer behöver därför vara som människor är i verkliga livet. Riktiga människor är sällan helt logiska, helt ärliga, alltigenom ondskefulla, tråkiga eller underbara.
Verkliga människor är sammansatta av en mängd olika egenskaper och det behöver dina romanfigurer också vara för att upplevas som trovärdiga.
Låt därför karaktärerna i din berättelse få flera egenskaper. Men för att karaktärerna ska bli intressanta behöver de olika egenskaperna också ha motpoler.
En person som är noggrann och arbetsam på jobbet kan till exempel vara lat hemma. Motpolerna lat – arbetsam bildar en dimension av karaktären.
Olika personer i en berättelse har olika relationer till andra karaktärers olika sidor. Så kan till exempel gangsterkungen vara hård mot sina underhuggare, men sedd ur barnbarnets ögon är han mjuk och världens snällaste.
Ju fler motpoler din karaktär har, desto fler dimensioner får den. Ju fler dimensioner, desto djupare blir din karaktär. Därmed också mer intressant för läsaren.
En karaktär kan vara mångfacetterad men finns det inga motpoler så blir det ändå inget djup.
Karaktärernas mål och drivkrafter
För att en berättelse ska bli intressant och spännande så att du fångar dina läsare behöver karaktärernas mål och drivkrafter vara tydliga för läsaren.
Vad har din huvudkaraktär för mål? Vilka är personens drivkrafter? Vad står på spel och vad händer om hen inte når målet?
Redan på de första sidorna behöver du låta läsaren ana lite av, men inte hela, svaret på de frågorna.
Målet kan vara av olika slag: till exempel att hitta kärleken, få ett eftertraktat jobb, få balans och trygghet i livet, tillskansa sig makt, tjäna mera pengar eller att hämnas.
Karaktärernas drivkrafter kan grunda sig i några viktiga förutsättningar. Människor har grundläggande behov såsom mat, vatten, luft, sex och sömn.
Men vi behöver också trygghet, gemenskap, kärlek, självkänsla, uppskattning och möjlighet att utveckla våra förmågor. Mer om de grundläggande behoven kan du läsa om du googlar på Maslovs behovstrappa:
Om de grundläggande behoven inte tillfredsställs kan ångest över det göra att man utvecklar beteenden för att dämpa ångesten.
Sådana beteenden kan till exempel vara grälsjuka, hämnd, våld, självförnekelse, flykt, kontrollbehov, driften att utsätta sig för faror, översittarbeteenden och så vidare.
Omständigheter från barndomen, trauman, familjeförhållanden och speciella händelser kan ha stor påverkan på en individs drivkrafter.
Personens omedelbara önskningar och drömmar, liksom dennes sexuella erfarenheter, rädslor och preferenser kan också utgöra drivkrafter och mål som för berättelsen framåt.
Viktigt är att du som författare presenterar din romankaraktärs mål och drivkrafter tidigt i berättelsen, antyd gärna detta redan på de första sidorna för att skapa en nyfikenhet hos läsaren.
Låt karaktärerna växa och utvecklas
Vart är dina karaktärer på väg? Vad händer dem längs vägen och hur har de förändrats när de når målet?
Huvudpersonen behöver utsättas för motgångar som hen ska ta sig an och överkomma för att så småningom nå sitt mål. Vilket i sin tur, som tidigare nämnts, innebär att karaktärens mål måste vara tydligt för läsaren.
Huvudpersonerna behöver också uppvisa någon form av förändring under resans gång. En förändring som kommer genom de strapatser hen genomgår och de motgångar som hen övervinner.
Som läsare vill jag kunna förstå och följa huvudpersonens strävan, bita på naglarna i motgångar, hurra i medgång och i slutet av berättelsen bli upplyft av hur hen utvecklat nya insikter.
Skriv trovärdiga dialoger
Varför ska man ha dialog?
Visst kan man ha en berättelse utan några dialoger alls. En historia kan berättas mycket skickligt även utan dialog.
Men risken är att det blir lite enahanda. Så vad ska man då tänka på om man nu vill skriva dialog?
För det första måste dialogen bidra till en framåtrörelse. Något bör komma fram i dialogen som för berättelsen framåt.
För det andra ger dialogen möjlighet för dig som författare att visa upp flera sidor av dina karaktärer.
För det tredje lättar dialogen upp i handlingen och ger läsaren omväxling.
Hur gör man då, rent praktiskt? Här kommer några skrivtips för att få till bra dialoger.
Akta dig för blixtlås!
En dialog där den ena personens repliker direkt ger svar på den andres blir ibland alltför tillrättalagd. Det blir lite som hakarna i ett blixtlås, där replikerna smidigt hakar i varandra.
Det kan också bli en sämre framåtrörelse i texten om varje fråga får ett svar.
I verkligheten avbryter folk ofta varandra innan de talat färdigt eller så börjar någon prata om något annat utan att svara på föregående talares replik.
Vanligt i verkliga livet är också att man ställer en motfråga, byter ämne eller inte svarar alls. Så kan man göra också i skrivna dialoger för att få det mera trovärdigt.
Det blir också mera levande om du lägger in ett avbrott här och där i en lång dialog.
Ett sätt att åstadkomma det är till exempel att lägga in någon mening, mellan replikerna, som visar vad någon gör eller att lägga in någon tanke som någon av dialogdeltagarna tänker.
Men faktum är att det helt verklighetstrogna ändå inte alltid är bäst. Det finns undantag.
Stryk därför gärna inledande ord som: ”Ja men”, ”Jo”, ”Nej men”, ”Eh”, ”Hm” och liknande.
Så låter det visserligen ofta i ett verkligt samtal, men en skriven dialog blir tajtare och driver handlingen framåt på ett effektivare sätt om du koncentrerar replikerna genom att ta bort sådana ord.
På samma sätt är det bra att utesluta inledning och avslutning i hälsningar och i telefonsamtal, det är underförstått att det finns med i sådana samtal.
En rapp dialog med korta repliker snabbar upp tempot, medan en dialog med längre meningar av mera filosoferande karaktär kan dra ner tempot i berättelsen, vilket också ger variation åt texten.
Anföringar i dialoger
Försök att undvika att förklara hur en karaktär känner sig eller låter i anföringarna. Exempel:
”Jag tänker inte göra som du säger!” skrek hon argt.
Här talar man i anföringen om att ”hon” både skriker och är arg. Det kan man gott utelämna. Anledningen är förstås att det redan framgår av själva repliken, både av ordvalet och med hjälp av utropstecknet.
I det här fallet har dessutom volymen i dialogen skruvats upp av skrikandet. Men man kan också dra ner på volymen för att öka spänningen i dialogen.
Anta att fortsättningen i ovanstående exempel blir:
”Han gled ner från bänken och ställde sig tätt inpå henne. Andedräkten från hans mun var varm mot hennes öra och rösten knappt hörbar”.
”Du har ingen vilja här, du vet ju hur det blir, eller hur?”
Det mest spännande kan vara det som är underförstått, eller det som inte sägs.
Informera men inte överförklara
En dialog bör föra handlingen framåt. Det innebär dock inte att den ska användas för att informera läsaren om sådant som karaktärerna i berättelsen redan känner till.
Ta dessa repliker, till exempel:
– Vi borde åka och hälsa på pappa.
– Ja, nu har han ju legat på sjukhuset i flera dagar utan besök.
I det här fallet är det troligt att karaktärerna som pratar mycket väl vet detta.
Då är det bättre att skriva just den detaljen i löpande text i stället eller att se till att det kommer fram på något annat sätt i dialogen.
Kanske kan pappan klaga över uteblivna besök när barnen väl kommer dit i stället?
Låt varje karaktär vara unik
När karaktärerna pratar är det bra om de inte uttrycker sig på samma sätt. Ge dem olika röster. Du kan till exempel låta dem uttrycka olika åsikter, låta beskäftiga eller undanglidande.
Den försiktige kanske använder uttryck som ”kanske”, ”vad tycker du?” eller liknande, medan den som är mera självsäker säger ”jag vill”, ”jag menar att”, ”jag tycker”.
Låt också karaktärerna uttrycka sig så att det stämmer med deras ålder, sociala status, härkomst eller bakgrund för att de ska bli så trovärdiga i sina roller som möjligt.
En tonåring uttrycker sig inte likadant som en farmor eller en politiker. Med andra ord kan deras repliker och sättet att säga dem ge läsaren en bredare bild av vilka de är.
Dessutom blir det lättare för läsaren att skilja dem åt om de har olika röster.
Låt dialogen bredda dina karaktärer
Människor är inte alltid så konsekventa. Vem har inte hört talesättet: ”Barn gör inte som deras föräldrar säger, de gör som deras föräldrar gör”.
Så låt dina karaktärer säga en sak och göra en annan. Faktum är att det bidrar till att dina karaktärer får flera dimensioner, precis som i verkliga livet.
Två eller flera i dialogen?
Det fungerar oftast bäst med bara två karaktärer i en dialog. Det är förstås lättare för läsaren att följa med och ha koll på vem som säger vad om det är bara är två.
Om det är flera som talar, kan det vara bra att lägga till ”sa Kalle”, eller ”invände Lisa” i några av replikerna för att det ska bli tydligt vem som talar.
En sådan kort anföring stör inte lika mycket som ”skrek hon argt”, som i exemplet ovan, där man överförklarar hur karaktären beter sig.
Å andra sidan kan man ju ha bara en enda person i en dialog.
Till exempel kan man låta en karaktär ha en dialog med sig själv eller en dialog med någon annan, men bara inuti sitt eget huvud.
Gestalta – ge liv åt dina karaktärer
Ett bra sätt att få läsaren att verkligen kliva in i din berättelse och leva sig in i den är att gestalta vad dina karaktärer gör.
Genom att gestalta i stället för att berätta låter du din läsare själv tolka in vad som händer och vad dina karaktärer känner och tänker.
Det är nämligen skillnad mellan att berätta och gestalta. Effekten och därmed också läsupplevelsen blir en helt annan om man gestaltar.
Show – don’t tell
Det handlar alltså om att visa vad som händer snarare än att berätta. Show – don’t tell brukar man säga.
Låt oss titta på några exempel:
”Alma gick fram till bordet och luktade på de blå blommorna. Hon tyckte inte att de luktade särskilt gott.”
Här berättar man vad Alma gör och vad hon tycker. Om man i stället skulle skriva:
”Alma gick fram till köksbordet och körde ner näsan bland de blå blommorna men knep snabbt ihop näsborrarna, drog huvudet åt sidan och fnös”.
I exemplet ovan har man gestaltat vad Alma gör och följaktligen ger man läsaren därmed en chans att själv tolka in vad hon tycker om doften.
Levandegör miljön genom att gestalta den
När man gestaltar kan man samtidigt också ta med mera av miljön för att levandegöra hur det ser ut där karaktärerna vistas.
Om man berättar kan det till exempel se ut så här:
”Alma blängde irriterat på köksgolvet. Det var fullt med leriga fotavtryck. Det skulle ta henne hela kvällen att få rent.”
Här vet vi inte så mycket om hur det ser ut där Alma är och vi får heller inga bredare sinnesintryck. Samma avsnitt med mera gestaltning skulle exempelvis kunna se ut så här:
”Doften av våt lera och jord fick Alma att stanna till. Fotspåren gick i en halvcirkel fram över brädgolvet förbi vedlåren och fram till diskbänken och mötte henne igen där hon stod i dörren till köket. Hon blundade hårt och slog handflatan i dörrposten.”
Här får läsaren chansen att själv skapa sig en bild både av det rum Alma står i och att tolka hennes känslor. Likaså får vi en uppfattning om vilken tidsepok och boendestandard det handlar om.
Dessutom behövs inte någon inledande beskrivning av hur rummet ser ut, utan det framkommer liksom i förbigående och smälter på ett naturligt sätt in i handlingen.
Hur gestaltar man tidsandan?
För att få fatt i tidsandan kan man ställa sig frågor som: I vilken tid utspelar sig berättelsen? Vad var det som var modernt på den tiden? Vilken är den sociala kontexten?
Ett sätt är att använda fysiska tidsmarkörer, till exempel genom att lyfta fram karaktärernas kläder och skor, tidstypiska föremål som fordon, verktyg, husgeråd, maträtter och ingredienser.
Ett annat sätt är att låta karaktärerna använda tidens medier och yrken. Det behöver inte vara långa beskrivningar. Det kan räcka med någon mening eller ett enstaka ord som ger din läsare rätt association.
Låt det gärna vara kortfattat, som i förbigående, men ändå detaljrikt och specifikt, till exempel genom att låta karaktärerna använda det som är tidstypiskt i sina vardagshandlingar.
Familjen i ett medelklasshem på 1970-talet äter kanske ”Flygande Jakob” till middag en lördagskväll. Senare, framför tv:n i soffan växlar de kanske över till den ”nya” kanalen, TV2. Fler kanaler fanns inte att välja mellan på den tiden.
På en slottsmiddag på 1600-talet kunde många av rätterna vara lagade av kräftor, en av den tidens mest använda råvaror. I en nutida berättelse är kräftor en mera säsongsbetonad rätt.
Vokabulär och gester
Även sätten att uttrycka sig spelar roll för hur läsaren ska uppfatta din text. Att en adelsdam i en historisk roman, som utspelar sig på 1600-talet, gör citattecken i luften kring ett ord i en dialog blir inte särskilt trovärdigt för en nutida läsare.
En dåtida karaktär använder inte pronomenet ”hen”, vilket en nutida mycket väl kan göra.
I en roman från fyrtiotalet kan det skapa ett onödigt stort avstånd till karaktärerna om man skriver dialogerna exakt så som man pratade på den tiden, det kan lätt bli som att ”läsa en pilsnerfilm”.
Visst kan man låta karaktärerna använda tilltal som ”fröken” eller ”direktören” eller enstaka ålderdomliga uttryck som ”kära hjärtanes” då och då i en sådan text, men för mycket kan göra texten tung och svår för en nutida läsare att ta till sig. Lagom är, som oftast, bäst.
Det är förstås också viktigt att tydliggöra värderingar, normer och åsikter som hör samman med tiden och det samhälle där dina karaktärer befinner sig.
Att göra lite research är en bra idé för att hitta lämpliga tidsmarkörer.
”Fryser du inte om anklarna?”
”Näe, för det är modernt!”
Gestalta genom dialog
På samma sätt kan man gestalta även i dialoger eller i en karaktärs inre monolog med sig själv.
När Erik kommer in och Alma står på knä på golvet och skurar bort Eriks fotspår kanske det låter så här:
”Och här ligger du och gnor när mor och far kommer när som helst.”
”Du vet ju hur noga mor din är med allting. Om du kunde tänka på det någon gång. Det är alltid jag som ska hålla ordning. Du är en riktig slarver.”
”Vad menar du? Jag är klar med alla gårdsgöromålen. Jag kan väl inte ta hand om inomhusgörat också, det fattar du väl?”
Här får vi en uppfattning om hur makarna ser på varandra och hur de agerar genom dialogen.
Låt alltså läsaren få lära känna dina karaktärer genom deras tankar, repliker, vad de gör och hur de beter sig på samma sätt som man lär känna människor i verkliga livet.
Men, ska man gestalta allting?
Nej, det behöver man förstås inte göra. Att gestalta allt kan givetvis bli för mycket vilket leder till att texten blir alltför detaljerad och tungläst.
En väl avvägd blandning mellan gestaltning och berättande där man till exempel gestaltar det mest viktiga och dramatiska i texten och berättar andra partier kan vara en medelväg att gå.
För att summera: Lagom är alltså bäst. Genom att gestalta delar av din berättelse ökar chansen att du behåller läsarens intresse ända till sista sidan.
Håller du ordning på perspektiven?
Med perspektiv menas från vems synvinkel som historien berättas.
En del av de manus jag lektörsläser har väldigt många perspektivpersoner. Författaren är allvetande och hoppar friskt mellan sina karaktärer och vi får höra och se allt som händer ur alla karaktärers synvinklar.
Den allvetande författaren vet hela tiden allt som personerna i berättelsen tänker och känner och beskriver det för läsaren.
Om det är så här fram och tillbaka i manuset blir det vad man brukar kalla head hopping. Det kan lätt bli rörigt och svårt för läsaren att hänga med i handlingen om man skiftar mellan perspektiven på det sättet.
Vi tar ett konstruerat exempel:
”Kalle höll andan.
– Vad menar du med det?
Varför låste han inte ytterdörren, hur kunde han glömma det? Lotta tog ett steg närmare. Fan att det skulle vara så kallt. Hur mycket skulle hon behöva förklara egentligen, varför kunde han inte bara fatta?
– Du vet vad jag menar.
Det knastrade i gruset utanför huset. Kalle blundade hårt. Det var inte bara Lotta. De var fler. Precis som förra gången. Vad han inte visste var att han inte skulle överleva kvällen.”
Men många författare till populära böcker gör ju så här, tänker du kanske.
Visst går det bra att blanda perspektiv om man är medveten om det och gör det på ett sätt som fungerar och som gör att läsaren ändå hänger med.
Det som inte fungerar så bra är omotiverade perspektivbyten eller frekventa, snabba byten.
I exemplet ovan är vi först i Kalles huvud och hör att han tänker på den olåsta ytterdörren.
Sedan hoppar vi in i Lottas huvud och får höra hur hon tänker och känner. Hon är irriterad på att det är kallt och tänker att Kalle är bra trög.
Därefter är vi tillbaka i Kalles huvud och får veta att han drar slutsatsen att de är fler och att han ligger risigt till. Sen går författaren in och talar om att Kalle kommer att dö.
Bytena sker här väldigt snabbt och det kan bli rörigt och svårt för läsaren att hänga med.
Ett sätt att lösa det är att i stället beskriva händelserna utifrån en persons perspektiv i taget, till exempel genom att låta Kalle och Lotta få varsitt kapitel där vi ser händelseförloppet ur bara den enes perspektiv i respektive kapitel.
I exemplet ovan är författaren allvetande. Den vet hela tiden allt som alla karaktärer känner och tänker och allt i övrigt som är relevant i berättelsen. Både det som händer just nu, det som hänt tidigare och det som kommer att hända.
Det här sättet att berätta var populärt på 17- och 1800-talet. Thomas Hardys Tess av d’Urberville och Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga är några exempel där författaren använder den allvetande berättarens perspektiv.
Det kan vara enklare att hålla sig till ett och samma perspektiv i ett och samma kapitel.
Vill man byta perspektiv i samma kapitel, vilket ibland kan vara befogat om man håller sig inom en och samma scen, kan man göra en asterisk ensam på en rad innan bytet, för att markera att man byter perspektiv.
Att däremot byta inom ett och samma kapitel utan någon form av markering eller, som i det inledande exemplet, rentav i ett och samma stycke, blir ganska jobbigt för läsaren.
Ännu jobbigare kan det bli i ljudboksformatet. Där är det ju inte lika lätt att bläddra tillbaka för att hitta hur det hänger ihop.
Underlätta gärna därför för din läsare, dels genom att begränsa antalet perspektiv, dels genom att använda dig mer av gestaltning.
Du kan naturligtvis som författare göra precis som du vill. Det går bra att blanda perspektiv om man gör det på ett medvetet sätt och vet varför man gör det.
Det som inte fungerar så bra är, som tidigare nämnts, omotiverade och snabba byten.
Låt oss titta på ett exempel där författaren växlar mellan perspektiven och där det fungerar bra.
I boken ”Världens mått”, skriven av Daniel Kehlmann, växlar författaren mellan två olika perspektiv nästan hela boken igenom.
Den handlar om två vetenskapsmän, Carl Friedrich Gauss och Alexander von Humboldt, var och en expert på sitt fält. De har vartannat kapitel och dessa är skrivna i tredjepersonsperspektiv.
När de på gamla dar blivit berömda möts de i Berlin. I ett av de sista kapitlen tänker den ene tankar om den andre och där glider perspektivet nästan sömlöst fram och tillbaka mellan båda männens perspektiv i ett och samma kapitel. Det är mycket elegant och medvetet gjort.
Den här boken är intressant också på ett annat sätt. Dialogerna är skrivna på ett ”berättande sätt”, utan citattecken eller ”pratminus”.
Dessutom är den en bestseller och mycket underhållande om man gillar naturvetenskap och forskningsexpeditioner. Läs den gärna och studera hur författaren har gjort.
För att sammanfatta:
En bra regel är alltså att inte ha för många perspektiv, det blir annars lätt väldigt rörigt för läsaren, i synnerhet om du planerar att ge ut boken även som ljudbok.
Bestäm dig alltså för ur vems eller vilkas perspektiv som historien ska berättas. Helst inte mer än ett par stycken.
Det innebär att de perspektivpersoner du bestämmer dig för att ha genom historien inte kan veta hur de andra tänker och känner.
En karaktär som du har som perspektivperson kan då till exempel få veta saker genom överhörning av samtal, att någon av de andra (av icke-perspektivpersonerna) berättar något, genom brev, mail, sms eller på annat sätt.
Att gestalta karaktärernas känslor och tankar är ett verktyg som är användbart om man vill hålla sig till en persons perspektiv. Då behöver man inte hoppa in och ut ur de övriga karaktärernas huvuden.
I stället beskriver man vilka uttryck karaktärernas känslor tar sig, man gestaltar dem och låter läsaren tolka in vad som sker.
Att skriva scener
Varje scen i din berättelse behöver tillföra handlingen någonting och därmed vara relevant för handlingen och målet.
Låt därför varje scen ha ett syfte, informera om något, föra handlingen framåt eller ge karaktärerna djup och trovärdighet.
Det sistnämnda åstadkommer du genom att gestalta karaktärernas tankar och känslor så att läsaren lär känna dem.
Låt också gärna känsloläget förändras i varje scen. Om huvudpersonen i början av en scen till exempel har varit missmodig, behöver något hända i scenen som ändrar känsloläget, kanske till att personen blir hoppfull i stället. Och vice versa.
En konflikt av något slag är också bra att ha med i varje scen.
Det kan vara en inre konflikt (personen kanske resonerar med sig själv om att agera på ena eller andra sättet i en viss situation) eller en yttre konflikt, alltså mellan olika karaktärer.
Och så ännu en viktig sak: Dra inte ut på scenen. Gå in sent och kliv ur tidigt. Vad menas med det då?
Tänk som så att du går in i en scen så sent som möjligt, när det börjar hända något av vikt för handlingen, och att du går ut så tidigt som möjligt ur scenen, precis när det som är viktigt för handlingen är slut.
Transportsträckorna kan du helt enkelt rensa bort. Jämför med filmer, till exempel, eller hur det är i andra böcker. Där gör man ofta tidshopp mellan scener.
Scener som är konstruerade på detta sätt håller tittarens/läsarens intresse vid liv genom att visa det som är viktigt för historien och låta bli att visa det oviktiga.
Det leder dessutom till att du får fart på handlingen samtidigt som du lämnar läsaren med lite frågetecken som inte får sin förklaring i själva scenen.
Undvik uppförsbackar
En lång detaljrik inledning om din huvudperson och den miljö din berättelse utspelar sig i kan lätt göra att din läsare tröttnar och lägger ifrån sig boken.
Saker som förklarar din huvudpersons bakgrund eller hur det ser ut där de befinner sig kan du i stället servera lite i taget.
Man kan dra paralleller till hur sådant gestaltas på film.
Ta tv-serien Peaky blinders, till exempel. Här får vi i flera återkommande scener, med långa mellanrum, se huvudpersonen vakna upp ur en mardröm.
Han kallsvettas och stirrar på sovrumsväggen. Det hänger en tavla där och vi hör några svaga ljud och förstår att det är ljud som dröjer sig kvar från hans dröm.
Som tittare får man nästan känslan av att väggen rör sig och man frågar sig kanske vad tavlan har med mardrömmen att göra.
Vid nästa tillfälle en liknande scen visas får vi se väggen igen, men nu blir ljuden mera distinkta. Någon är på andra sidan.
Här ökar man spänningen samtidigt som tittaren blir än mer nyfiken på vad det är han drömmer om.
Det kommer flera tillfällen med liknande scener där ytterligare detaljer tillförs. Till slut får man, på ett nästan explosionsartat sätt, veta vad det är han återupplever i sina drömmar.
Samma steg-för-steg-avslöjanden kan du alltså använda i din berättelse.
Lägg till flera saker efterhand som skapar frågor och nyfikenhet hos läsaren och servera sedan svaren på frågorna lite i taget så att du håller läsarens intresse vid liv.
Vilka är då frågorna undrar du kanske och hur skapar man dem? Det tittar vi på under nästa rubrik.
Frågorna som hjälper dig veva igång maskineriet
Det mest viktiga efter en spännande inledning är att dra i gång handlingen direkt och få upp farten så att berättelsen rullar på. Det gör du genom att skapa frågor som läsaren vill ha svar på.
Använd dig av frågorna Vem Hur Vad Varför Var När och Vilken.
Till exempel: vem är personen, varför och hur har den hamnat i den situationen, vad ska den göra för att komma ur den. Ställ sådana frågor till dig själv när du läser igenom de första sidorna av din text.
Om du har serverat alla svar redan efter de första sidorna – varför skulle din läsare då vilja bläddra vidare?
Vänta alltså med att avslöja svaren på dessa frågor. Låt läsaren undra, spekulera, räkna ut, läsa mellan raderna och känna sig lite smart när det kanske visar sig att den räknat rätt.
Eller överraska med något helt oväntat, en twist, något som läsaren knappast har kunnat gissa och som gör din bok extra minnesvärd.
Här följer 5 tips på hur du kan fånga och behålla din läsare: