Dialoger

Skriv dialoger som levandegör dina karaktärer och berör dina läsare

Jag gissar att du ibland kanske, precis som jag, bara vill hiva ut hela manuset genom fönstret eftersom replikerna låter som instruktionerna i en bruksanvisning för en näshårstrimmer?

Visst kan man ha en berättelse utan några dialoger alls. En historia kan berättas mycket skickligt även utan dialog.

Men risken är att det blir lite enahanda. Så vad ska du då tänka på när du skriver dialog?

För det första måste dialogen bidra till dramaturgin. Något bör komma fram i dialogen som för handlingen framåt.

För det andra ger dialogen möjlighet för dig som författare att visa upp flera sidor av dina karaktärer.

För det tredje lättar dialogen upp i handlingen och ger läsaren omväxling.

Hur kan du då göra, rent praktiskt? Jag har satt ihop  några snabba skrivtips för att få till bra dialoger. Läs vidare så ska jag berätta.

Akta dig för blixtlås-dialoger

En dialog där den ena personens repliker direkt ger svar på den andres blir ibland alltför tillrättalagd. Det blir lite som hakarna i ett blixtlås där replikerna smidigt hakar i varandra.

Det kan också bli en sämre framåtrörelse i texten om varje fråga får ett svar.

I verkliga dialoger avbryter folk ofta varandra innan de talat färdigt eller så börjar någon prata om något annat utan att svara på föregående talares replik.

Vanligt i verkliga livet är också att man ställer en motfråga, byter ämne eller inte svarar alls. Så kan du göra också i skrivna dialoger för att få det mera trovärdigt.

Det blir också mera levande om du lägger in ett avbrott här och där i en lång dialog.

Ett sätt att åstadkomma det är till exempel att lägga in någon mening, mellan replikerna, som visar vad någon gör eller att lägga in någon tanke som någon av karaktärerna tänker.

Men faktum är att de helt verklighetstrogna dialogerna ändå inte alltid är bäst. Låt mig ge exempel på några undantag:

Människor börjar ofta sina repliker med ord som: ”Ja men”, ”Jo”, ”Nej men”, ”Eh”, ”Hm” och liknande. Stryk konsekvent allt sådant.

Så låter det visserligen ofta i en verklig dialog, men en skriven dialog blir tajtare och driver handlingen framåt på ett effektivare sätt om du koncentrerar replikerna genom att ta bort sådana ord.

På samma sätt kan du utesluta inledning och avslutning i hälsningar och i telefonsamtal, det är underförstått att det finns med i sådana dialoger.

En rapp dialog med korta repliker snabbar upp tempot, medan en dialog med längre meningar av mera filosoferande karaktär kan dra ner tempot i berättelsen, vilket också ger dig möjlighet till ytterligare variation av texten.

Anföringar i dialoger

Jag kommer ibland på mig själv med att förklara hur en karaktär känner sig eller låter i anföringarna. Exempel:

”Jag tänker inte göra som du säger!”skrek hon argt.

Här talar jag i anföringen om att en karaktär både skriker och är arg. Det blir överförklarande och när jag redigerar stryker jag alltid sådant. Anledningen är förstås att det redan framgår av själva repliken.

I det här fallet har jag dessutom skruvat upp volymen i dialogen i och med ordvalet och utropstecknet. Men jag kan också dra ner på volymen för att öka spänningen i dialogen.

Anta att fortsättningen i ovanstående exempel blir:

Han gled ner från bänken och ställde sig tätt inpå henne. Andedräkten från hans mun var varm mot hennes öra och rösten knappt hörbar.

”Du har ingen vilja här, du vet ju hur det blir, eller hur?”

Det mest spännande kan vara det som är underförstått, eller det som inte sägs.

Låt dialogerna informera men inte överförklara 

En dialog bör föra handlingen framåt. Det innebär dock inte att den ska användas för att informera läsaren om sådant som karaktärerna i berättelsen redan känner till. Ta dessa repliker, till exempel:

”Vi borde åka och hälsa på pappa.”

”Ja, nu har han ju legat på sjukhuset i flera dagar utan besök.”

I det här fallet är det troligt att karaktärerna som pratar mycket väl vet detta.

Då är det bättre att skriva just den detaljen i löpande text i stället eller att se till att det kommer fram på något annat sätt i dialogen.

Kanske kan pappan klaga över uteblivna besök när barnen väl kommer dit i stället?

Låt varje karaktär vara unik

När karaktärerna pratar är det bra om de inte uttrycker sig på samma sätt. Ge dem olika röster. Du kan till exempel låta dem uttrycka olika åsikter, låta beskäftiga eller undanglidande.

Den försiktige kanske använder uttryck som ”kanske”, ”vad tycker du?” eller liknande, medan den som är mera självsäker säger ”jag vill”, ”jag menar att”, ”jag tycker”.

Låt också dina karaktärer uttrycka sig så att det stämmer med deras ålder, sociala status, härkomst eller bakgrund för att de ska bli så trovärdiga i sina roller som möjligt.  

En tonåring uttrycker sig inte likadant som en farmor eller en politiker. Med andra ord kan deras repliker och sättet att säga dem ge läsaren en bredare bild av vilka de är.

Dessutom blir det lättare för läsaren att skilja dem åt om du ger dem olika röster.

Gestalta med hjälp av dialoger

Människor är inte alltid så konsekventa. Du har väl hört talesättet: ”Barn gör inte som deras föräldrar säger, de gör som deras föräldrar gör”.  

Låt gärna också dina karaktärer säga en sak och göra en annan. Faktum är att det bidrar till att dina karaktärer får flera dimensioner, precis som i verkliga livet.

Dialoger kan också användas för att gestalta hur karaktärerna är som personer. Ordval och sätt att uttrycka sig gör dina karaktärer mera levande.

En gnällig person kanske ifrågasätter allting eller skyller på andra medan en person som är mån om sina medmänniskor uttrycker sig mera positivt och framhäver deras förtjänster. Mer om gestaltning hittar du här ->

Lycka till med dina dialoger och välkommen att kontakta mig för att vässa ditt manus!