Berättarperspektiv
Välj rätt berättarperspektiv för din berättelse
Med berättarperspektiv menas från vems synvinkel som historien berättas. Man kan till exempel berätta utifrån ett förstapersonperspektiv (jag), ett tredjepersonperspektiv (hon, han) eller från ett allvetande perspektiv.
Handlingen kan sedan berättas utifrån en eller flera perspektivpersoner. En del av de manus jag lektörsläser som är berättade i tredjepersonsperspektiv har väldigt många berättarperspektiv.
Författaren hoppar friskt mellan sina karaktärer och vi får höra och se allt som händer ur alla karaktärers synvinklar, berättat i ett tredjepersonsperspektiv.
Den allvetande författaren vet hela tiden allt som personerna i berättelsen tänker och känner och beskriver det för läsaren.
Om det är så här fram och tillbaka i manuset blir det vad man brukar kalla head hopping. Det kan lätt bli rörigt och svårt för läsaren att hänga med i handlingen om man skiftar mellan berättarperspektiven på det sättet.
Vi tar ett konstruerat exempel:
”Kalle höll andan.
´Vad menar du med det?´
Varför låste han inte ytterdörren, hur kunde han glömma det? Lotta tog ett steg närmare. Fan att det skulle vara så kallt. Hur mycket skulle hon behöva förklara egentligen, varför kunde han inte bara fatta?
´Du vet vad jag menar.´
Det knastrade i gruset utanför huset. Kalle blundade hårt. Det var inte bara Lotta. De var fler. Precis som förra gången. Vad han inte visste var att han inte skulle överleva kvällen.”
Head hopping
I exemplet ovan är vi först i Kalles huvud och hör att han tänker på den olåsta ytterdörren.
Sedan hoppar vi in i Lottas huvud och får höra hur hon tänker och känner. Hon är irriterad på att det är kallt och tänker att Kalle är bra trög.
Därefter är vi tillbaka i Kalles huvud och får veta att han drar slutsatsen att de är fler och att han ligger risigt till. Sen går den allvetande författaren in och talar om att Kalle kommer att dö.
Bytena sker här väldigt snabbt och det kan bli rörigt och svårt för läsaren att hänga med.
En perspektivperson per kapitel
Ett sätt att lösa problemet i exemplet ovan är att beskriva händelserna utifrån ett berättarperspektiv i taget. Då låter man Kalle och Lotta få varsitt kapitel där vi ser händelseförloppet ur bara den enes perspektiv i respektive kapitel.
Men många författare till populära böcker gör ju så här, tänker du kanske.
Visst går det bra att blanda berättarperspektiv om man är medveten om det och gör det på ett sätt som fungerar och som gör att läsaren ändå hänger med.
Det som inte fungerar så bra är omotiverade perspektivbyten eller frekventa, snabba byten.
Allvetande berättarperspektiv
I exemplet ovan är författaren allvetande, vilket vi kan se av att hen berättar att Kalle inte kommer att överleva kvällen.
Den allvetande berättaren vet hela tiden allt som alla karaktärer känner och tänker och allt i övrigt som är relevant i berättelsen. Både det som händer just nu, det som hänt tidigare och det som kommer att hända.
Det allvetande berättarperspektivet var populärt på 17- och 1800-talet. Thomas Hardys Tess av d’Urberville och Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga är några exempel där författaren använder ett allvetande berättarperspektiv.
Det kan vara enklare att hålla sig till ett och samma berättarperspektiv (jag eller han/hon) i ett och samma kapitel och dessutom till en och samma perspektivperson (Kalle eller Lotta) i respektive kapitel.
Vill man byta perspektiv i samma kapitel, vilket ibland kan vara befogat om man håller sig inom en och samma scen, kan man göra en asterisk ensam på en rad innan bytet, för att markera att man byter berättarperspektiv.
Att däremot byta inom ett och samma kapitel utan någon form av markering eller, som i det inledande exemplet, rentav i ett och samma stycke, blir ganska jobbigt för läsaren.
Berättarperspektiv i ljudböcker
Ännu jobbigare kan det bli i ljudboksformatet. Där är det ju inte lika lätt att bläddra tillbaka för att hitta hur det hänger ihop.
Underlätta gärna därför för din läsare, dels genom att begränsa antalet berättarperspektiv, dels genom att använda dig mer av gestaltning.
Du kan naturligtvis som författare göra precis som du vill. Det går bra att blanda berättarperspektiv om man gör det på ett medvetet sätt och vet varför man gör det.
Det som inte fungerar så bra är, som tidigare nämnts, omotiverade och snabba byten.
Låt oss titta på ett exempel där författaren växlar mellan berättarperspektiven och där det fungerar bra.
I boken ”Världens mått”, skriven av Daniel Kehlmann, växlar författaren mellan två olika berättarperspektiv nästan hela boken igenom.
Den handlar om två vetenskapsmän, Carl Friedrich Gauss och Alexander von Humboldt, var och en expert på sitt fält. De har vartannat kapitel och dessa är skrivna i tredjepersonsperspektiv.
När de på gamla dar blivit berömda möts de i Berlin. I ett av de sista kapitlen tänker den ene tankar om den andre och där glider berättarperspektivet nästan sömlöst fram och tillbaka mellan båda männens perspektiv i ett och samma kapitel. Det är mycket elegant och medvetet gjort.
Den här boken är intressant också på ett annat sätt. Dialogerna är skrivna på ett ”berättande sätt”, utan citattecken eller ”pratminus”.
Dessutom är den en bestseller och mycket underhållande om man gillar naturvetenskap och forskningsexpeditioner. Läs den gärna och studera hur författaren har gjort.
För att sammanfatta:
En bra regel är alltså att inte ha för många berättarperspektiv, det blir annars lätt väldigt rörigt för läsaren, i synnerhet om du planerar att ge ut boken även som ljudbok.
Bestäm dig alltså för ur vems eller vilkas berättarperspektiv som historien ska berättas. Helst inte mer än ett par stycken.
Det innebär att de perspektivpersoner du bestämmer dig för att ha genom historien inte kan veta hur de andra tänker och känner.
En karaktär som du har som perspektivperson kan då till exempel få veta saker genom överhörning av samtal, att någon av de andra (av icke-perspektivpersonerna) berättar något, genom brev, mail, sms eller på annat sätt.
Att gestalta karaktärernas känslor och tankar är ett verktyg som är användbart om man vill hålla sig till en persons perspektiv. Då behöver man inte hoppa in och ut ur de övriga karaktärernas huvuden.
I stället beskriver man vilka uttryck karaktärernas känslor tar sig, man gestaltar dem och låter läsaren tolka in vad som sker. Läs mer om gestaltning här ->